Till er som känner er besvikna på mig.
Jag är så jävla trött på allting.
Så jävla irriterad, arg, ledsen, besviken, förbannad, på allt.
Jag står inte ut med att folk har så höga krav på mig. Det kanske låter svagt. Men jag är trött på att folk förväntar sig nåt som jag inte kan åstadkomma. Alla verkar tro att jag är en superhjälte som gör allting perfekt helt felfritt.
Men folk blir jämt besvikna och arga när jag inte lyckas. Allt det går ut över mig och jag känner mig som en dålig människa. Jag tror att jag inte kan klara av nånting och ser mig själv som en falsk, opålitlig, elak, korkad och helt misslyckad person. Och det säger jag inte bara för att nån ska säga: "Det är inte sant! Du är jättebra.. blablabla.." Utan jag säger det för att jag känner exakt så. Det är vad folk verkar tycka.
Jag kan må hur bra som helst ena dagen och andra dagen vänder det. Oftast misslyckas jag med allt samtidigt. Hela dagen blir bara pannkaka.
När jag ska vara
* en bra vän som ska komma ihåg att ringa alla, och ha tid att träffa alla, jag ska finnas där som stöd när någon är ledsen, jag ska bara tänka på deras problem och inte lasta över mina problem till dem, jag ska komma ihåg alla dagar som är planerade att jag ska träffa någon, jag ska hålla tider, inte bli lättirriterad, alltid vara på topp och mitt bästa humör, vara mer spontan och åka iväg bara så där, annars är jag tråkig.. osv.
* en bra storasyster som alltid ska vara på gott humör, leka, trösta och finnas där när någon är ledsen, inte ta ut ilskan på mina småsyskon, hjälpa till med tandborstning, läggdags, läsa sagor, klä på kläder, om någon blir törstig, sätta på filmer.. osv.
* en bra dotter som hjälper till med disken, tvätten, småsyskonen, matlagning (ibland), inte strula till det med skjutsning, alltid vara glad och trevlig, inte prata om mina problem, inte göra dem irriterade eller besvikna, skaffa körkort, fixa plugget, bli vuxen och ta eget ansvar.. osv..
* en bra elev som sköter skolan, kommer i tid, gör läxorna, ta igen allt man ligger efter i, vara glad och tevlig, räcka upp handen, plugga inför proven, vara där hela tiden, inget skolk, inga försovningar eller sjukdomar.. osv..
* en bra person som alltid är glad och trevlig, inte vara ständigt sur och lättretlig, inte göra någon besviken, ta hand om min egen hälsa: som sova ordentligt, äta, träna, inte falla för idiotiska grupptryck för att försöka passa in, ha energi och ork, passa tider, hjälpa till, ta allt ansvar och bli vuxen.. osv..
Allt det där samtidigt blir svårt att hålla reda på. När jag väl klarat av en grej så blir resten pannkaka. Ingen människa kan lita på mig. Jag gör allting fel. Allting blir bara misslyckat. Jag blir förbannad när någon skäller ut mig för mina misstag, jag blir ledsen, men också förbannad på mig själv och tänker: "Varför klarade jag inte det här? En så enkel grej."
Jag är så utmattad att jag funderar på att bara ge upp. Vem fan har egentligen nytta av mig? Varför försöker jag så mycket när jag ändå aldrig lyckas? Alla blir bara brsvikna gång på gång. Om jag bara försvann eller slutade försöka, skulle det vara lättare för alla andra då?
Jag vill bara att vissa personer ska förstå att jag verkligen försöker och kämpar, men jag orkar inte. Jag vill inte vara någon superhjälte som gör allt perfekt. Nu kommer ni säkert ha era motargument om att jag inte ens försöker eller att jag har fel inställning, eller att jag aldrig kommer att klara av att bli vuxen om jag tycker att det här är jobbigt.
Men tro mig, jag biter ihop ibland och tänker: "Nu ska jag fan klara det här. De ska allt få se att jag faktiskt klarar av det här!"
Men jag kanske har för höga krav? Eller för låga? Inte vet jag.. Men jag vet bara att jag ständigt misslyckas och ingen runt om mig har någon lycka av det heller.
Det sista jag vill säga är bara att det jag vill få ut av det här är att ni ska förstå hur jag tänker, att ni ska förstå att jag verkligen försöker och kämpar för eran skull. Jag vill ju så gärna klara av allt utan konflikter och ständiga problem. Och alla misslyckanden och lyckanden har ett samband. Ska jag vara mer spontan och bara dra iväg till stan med en kompis för att vara en roligare och mer spännande vän, då blir det problem hemma med att jag inte har hållt tiden eller att jag borde ha planerat lite mer.. osv.. Sover jag inte ordentligt, har jag ingen energi till att vara trevlig, stannar jag hemma för att jag inte orkar och för att det precis har lugnat ner sig efter ett bråk hemma, så är jag en tråkig vän.. Jaa ni fattar nog.
Nu vill jag inte att folk ska tänka: "Oj stackars dig! Vad jobbigt." Eller att folk ska tycka synd om mig och skriva tröstande kommentarer. Det här inlägger är endast för er som är inblandade i det här. Ni som känner att jag nångång svikit er, det är ni som ska ta åt er av det här. Om du inte blivit sviken av mig så ska du inte bry dig om det här inlägget.
Tänk till när du har läst.
Så jävla irriterad, arg, ledsen, besviken, förbannad, på allt.
Jag står inte ut med att folk har så höga krav på mig. Det kanske låter svagt. Men jag är trött på att folk förväntar sig nåt som jag inte kan åstadkomma. Alla verkar tro att jag är en superhjälte som gör allting perfekt helt felfritt.
Men folk blir jämt besvikna och arga när jag inte lyckas. Allt det går ut över mig och jag känner mig som en dålig människa. Jag tror att jag inte kan klara av nånting och ser mig själv som en falsk, opålitlig, elak, korkad och helt misslyckad person. Och det säger jag inte bara för att nån ska säga: "Det är inte sant! Du är jättebra.. blablabla.." Utan jag säger det för att jag känner exakt så. Det är vad folk verkar tycka.
Jag kan må hur bra som helst ena dagen och andra dagen vänder det. Oftast misslyckas jag med allt samtidigt. Hela dagen blir bara pannkaka.
När jag ska vara
* en bra vän som ska komma ihåg att ringa alla, och ha tid att träffa alla, jag ska finnas där som stöd när någon är ledsen, jag ska bara tänka på deras problem och inte lasta över mina problem till dem, jag ska komma ihåg alla dagar som är planerade att jag ska träffa någon, jag ska hålla tider, inte bli lättirriterad, alltid vara på topp och mitt bästa humör, vara mer spontan och åka iväg bara så där, annars är jag tråkig.. osv.
* en bra storasyster som alltid ska vara på gott humör, leka, trösta och finnas där när någon är ledsen, inte ta ut ilskan på mina småsyskon, hjälpa till med tandborstning, läggdags, läsa sagor, klä på kläder, om någon blir törstig, sätta på filmer.. osv.
* en bra dotter som hjälper till med disken, tvätten, småsyskonen, matlagning (ibland), inte strula till det med skjutsning, alltid vara glad och trevlig, inte prata om mina problem, inte göra dem irriterade eller besvikna, skaffa körkort, fixa plugget, bli vuxen och ta eget ansvar.. osv..
* en bra elev som sköter skolan, kommer i tid, gör läxorna, ta igen allt man ligger efter i, vara glad och tevlig, räcka upp handen, plugga inför proven, vara där hela tiden, inget skolk, inga försovningar eller sjukdomar.. osv..
* en bra person som alltid är glad och trevlig, inte vara ständigt sur och lättretlig, inte göra någon besviken, ta hand om min egen hälsa: som sova ordentligt, äta, träna, inte falla för idiotiska grupptryck för att försöka passa in, ha energi och ork, passa tider, hjälpa till, ta allt ansvar och bli vuxen.. osv..
Allt det där samtidigt blir svårt att hålla reda på. När jag väl klarat av en grej så blir resten pannkaka. Ingen människa kan lita på mig. Jag gör allting fel. Allting blir bara misslyckat. Jag blir förbannad när någon skäller ut mig för mina misstag, jag blir ledsen, men också förbannad på mig själv och tänker: "Varför klarade jag inte det här? En så enkel grej."
Jag är så utmattad att jag funderar på att bara ge upp. Vem fan har egentligen nytta av mig? Varför försöker jag så mycket när jag ändå aldrig lyckas? Alla blir bara brsvikna gång på gång. Om jag bara försvann eller slutade försöka, skulle det vara lättare för alla andra då?
Jag vill bara att vissa personer ska förstå att jag verkligen försöker och kämpar, men jag orkar inte. Jag vill inte vara någon superhjälte som gör allt perfekt. Nu kommer ni säkert ha era motargument om att jag inte ens försöker eller att jag har fel inställning, eller att jag aldrig kommer att klara av att bli vuxen om jag tycker att det här är jobbigt.
Men tro mig, jag biter ihop ibland och tänker: "Nu ska jag fan klara det här. De ska allt få se att jag faktiskt klarar av det här!"
Men jag kanske har för höga krav? Eller för låga? Inte vet jag.. Men jag vet bara att jag ständigt misslyckas och ingen runt om mig har någon lycka av det heller.
Det sista jag vill säga är bara att det jag vill få ut av det här är att ni ska förstå hur jag tänker, att ni ska förstå att jag verkligen försöker och kämpar för eran skull. Jag vill ju så gärna klara av allt utan konflikter och ständiga problem. Och alla misslyckanden och lyckanden har ett samband. Ska jag vara mer spontan och bara dra iväg till stan med en kompis för att vara en roligare och mer spännande vän, då blir det problem hemma med att jag inte har hållt tiden eller att jag borde ha planerat lite mer.. osv.. Sover jag inte ordentligt, har jag ingen energi till att vara trevlig, stannar jag hemma för att jag inte orkar och för att det precis har lugnat ner sig efter ett bråk hemma, så är jag en tråkig vän.. Jaa ni fattar nog.
Nu vill jag inte att folk ska tänka: "Oj stackars dig! Vad jobbigt." Eller att folk ska tycka synd om mig och skriva tröstande kommentarer. Det här inlägger är endast för er som är inblandade i det här. Ni som känner att jag nångång svikit er, det är ni som ska ta åt er av det här. Om du inte blivit sviken av mig så ska du inte bry dig om det här inlägget.
Tänk till när du har läst.
Kommentarer
Trackback
